I Storbritannien rapporteras att över en miljon har drabbats av långtidscovid. Redan i december var frågan uppe för debatt i parlamentet och landet har satsat på att skapa särskilda kliniker för långtidscovid. Man har över 80 stycken runt om i landet. Trots detta är frustrationen bland patienterna stor för att det inte görs mer, och klinikerna kan inte ta emot alla som har behov av vård.
I Sverige är läget långt mycket värre. Här har frågan knappt plats i debatten över huvud taget, bortsett från att Sveriges största dagstidning på ledarplats upprepade gånger påstått att det är en kultursjukdom som "smittar socialt". Folkhälsomyndigheten har deklarerat att långtidscovid inte är en folkhälsofråga, man jobbar inte med detta alls och har ingen intention att göra det. I Stockholm finns i skrivande stund inte en enda post covid-klinik. Den klinik som funnits i Solna har av ganska oklar anledning, och på ett otydligt men abrupt sätt, lagts ner. Den ska flyttas till Huddinge men där är inte arbetet igång ännu. I media kan man läsa om att patienter hänvisas till mottagning som inte finns.
Sveriges radio Ekot rapporterar idag att man frågat landets regioner om hur många det är som fått diagnoskoden för långtidscovid. Lite drygt 16 000 personer handlar det om totalt. Överläkare Judith Bruchfeld, som är en av dem som arbetat med patientgruppen mest av alla i landet, säger att denna siffra är en underskattning. Det verkliga antalet är högre. I Storbritannien har man via undersökningar kommit fram till att ungefär 10 procent av de smittade drabbas av långtidscovid. Det skulle betyda att minst 100 000 är drabbade i Sverige. Förmodligen är det ännu fler eftersom mörkertalet över smittade sannolikt är stort. Så varför är det ingen som riktigt förstår omfattningen? Varför blir det inte jätterubriker om denna gigantiska kris? Läkaren Cecilia Chrapkowska, som själv drabbats, säger så här till Ekot:
”Det här kommer att vara en långvarig folkhälsokris, och påverka en hel generation i fråga om hälsoförutsättningar. Det tror jag att väldigt, väldigt många har svårt att ta in, och då är det ett vanligt psykologiskt försvar att förringa eller förneka.”
Om media någon gång tar upp långtidscovid med exempelvis socialministern eller någon annan regeringsföreträdare så blir svaret att man ”redan avsatt 50 miljoner till forskning på långtidscovid”. Det är helt sant, men det är också alldeles för lite. Som jämförelse kan man peka på att regeringen också avsatt samma summa till att stödköpa konst för under 2021. Det är nog en rimlig summa pengar att stötta konstnärer med, men när det handlar om att forska på skador och sjukdomar som drabbat tusentals svenskar så räcker det inte alls. Dessutom ska pengarna inte fördelas förrän i slutet av 2021, så just nu gör regeringen absolut ingenting.
16 000 svenskar har alltså fått diagnoskoden, men det verkliga antalet är sannolikt mycket högre. Många får den nämligen inte, ofta på grund av okunskap och misstro. Det är många som har väldigt svårt att få gehör för sina symptom och tas på allvar av sina läkare. Jag har själv av flera olika läkare fått höra att jag ”bara har ångest” och ”du som är ung och frisk ska inte vara så orolig”. I maj förra året, under ett akutbesök där jag hade över 120 i vilopuls (tidigare ungefär 60) och efter att mängder av extraslag konstaterats på EKG, så fick jag diagnosen ”oro för sjukdom”. Senare har jag fått bekräftat av kardiologer (två olika) att jag har något som heter POTS. Det är en störning i det autonoma (icke viljestyrda) nervsystemet. Det är inte helt ovanligt efter virusinfektioner och verkar relativt vanligt efter covid. Psykolog har konstaterat att jag varken lider av ångest eller något mentalt problem.
Det här är en väldigt vanlig historia. Okunskapen och misstron är nämligen så pass utbredd att den till och med öppet förs fram i till exempel Svensk förening för allmänmedicin (SFAM). SFAM beskriver sig själva som "allmänläkarnas vetenskapliga och professionella förening".
SFAM har vid några tillfällen diskuterat långtidscovid på sina digitala möten. Den 11 mars så bjöd man in ett par föreläsare. En av dem var Åsa Kadowaki som bland annat bland annat sa ”det här är allmänmedicin” och menade att långtidscovid-patienterna inte ska remitteras till specialister. Patienterna ska istället sluta facebooka och googla då det leder till att symptom inte försvinner, de ska ”återta livsrutinen” och förstå att ”kroppen ska användas för hälsan”. Det finns nämligen enligt Kadowaki "inget långtidssymptom som behöver avlastas från lönearbete för att läka”. Den andra föreläsaren som föreningen bjudit in denna dag, Arwa Josefsson, som själv beskriver att hon har ett särskilt intresse för ”mind-body-syndromes” och psykosomatiska besvär, berättade under sitt föredrag ”Trygghet som bot” att allmänläkare absolut kan fokusera på det psykiska. Deltagaren Urban Bengtsson sa att ”vi vet att symptomen inte är farliga” så patienterna ska inte fokusera på dem, utan istället "leva sina liv".
På föreningens webinarium den 15 oktober diskuterades också långtidscovid. Karin Ranstad jämförde då långtidscovid med amalgamförgiftning och elöverkänslighet. Lars Englund sa att ”det inte är så biomedicinskt” och Linda Ängeby tyckte att det är skönt att prata med andra läkare som tänker att långtidscovid har med "själen" att göra.
Varifrån alla dessa fördomar kommer ska jag få be att återkomma i senare inlägg om. Men det är lätt att konstatera att det inte finns något stöd i forskningen för att långtidscovid är en social smitta. Att det finns enstaka läkare som är fördomsfulla nog att helt bortse från vetenskap är nog ingen överraskning för någon, men att en läkarförening som påstår sig verka för utbildning och utveckling upplåter tid och plats för dessa diskussioner är ’uppseendeväckande’, minst sagt.
SFAM:s ordförande Magnus Isacsson försvarar sig på twitter genom att säga den gamla klyschan att det som sägs inte representerar föreningens syn, utan att de som föreläser själva står för sitt innehåll. Den bortförklaringen håller ju absolut inte om man menar allvar med att stå för utveckling baserat på vetenskap. Då får man ha bättre koll på vilka man bjuder in. SFAM är exempelvis remissinstans för socialdepartementet.
Nej, det är dags för hela Sverige att vakna nu. Läkare, politiker, journalister, medmänniskor. Långtidscovid är på riktigt. Att förringa eller förneka kommer inte att hålla i längden. Vi som drabbats är för många.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar