Storbritanniens motsvarighet till statistiska centralbyrån (ONS) har kommit fram till att var tionde som smittas av SARS-CoV-2 fortfarande är sjuk efter tre månader. I Novus undersökningar uppger över 160 000 svenskar att de varit sjuka i över tio veckor. Många har varit sjuka i ett år nu och ingen vet om de någonsin blir friska. Det verkar ju vara ett otroligt allvarligt läge!
Men myndigheter och regering verkar inte särskilt oroade. Ingen information ges om risken för långtidscovid och man kan inte svara på hur många som drabbats. Man verkar inte ha särskilt bråttom att ta reda på det heller. Även mediaintresset för detta oerhört vanliga och allvarliga tillstånd är svalt. Några enstaka reportage görs här och där om personer som inte tillfrisknat, och numera kan vi ibland läsa om hur vården försöker organisera sig och ta hand om denna överraskande stora patientgrupp.
Första gången någon journalist på Folkhälsomyndighetens presskonferenser frågade om långvariga symptom var den 11 maj 2020. Anders Wallensten svarade att man inte visste vad det handlade om, att tio veckors sjukdom lät mycket och att man skulle titta närmare på det. Under det år som gått sedan dess har inte mycket hänt. Expressens Niklas Svensson har under perioder ställt frågor till Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen om gruppen som inte tillfrisknar, men några vettiga svar har alltså inte kommit. Anders Tegnell har istället meddelat att det hela inte är en folkhälsofråga. Vi har alltså en pandemi med ett virus som gör var tionde smittad sjuk i över tre månader med oklar prognos, men det är INTE en folkhälsofråga? Vad är det då?
Långtidscovid är sannolikt många olika skador och sjukdomar. Ett paraplybegrepp för alla som av någon anledning inte tillfrisknar efter att ha smittats av viruset. Det finns gott om forskning som visar att det kan skada olika organ, och att virus kan ligga bakom olika kroniska sjukdomar är inte något nytt. Långt därifrån. SARS-pandemin för snart 20 år sedan visade att en stor andel av de smittade hade symptom i flera år. En del har det fortfarande.
För en del med långtidscovid så liknar sjukdomen något som heter ME (myalgisk encefalomyelit). Det är en väldigt allvarlig multisystemsjukdom som ofta startar med en virusinfektion. I Sverige bedömdes det innan pandemin finnas ungefär 40 000 ME-sjuka, och det är helt självklart att den siffran nu kommer att öka. Det finns idag ingen biomarkör, till exempel ett blodprov eller likande, som kan påvisa ME. Detsamma gäller för långtidscovid. ME-sjuka har därför länge mötts av misstro och behandlats extremt dåligt av såväl läkare som myndigheter. Många utförsäkras på grund av denna okunskap hos läkare och Försäkringskassan.
Men varför är en del läkare och andra medicinskt kunniga överraskade av långtidscovid? Det skulle kunna skrivas böcker om svaret på den frågan. Och det görs det också (läs gärna ”Osynligt sjuk – medan livet passerar” av Karin Alvtegen och Karin Thunberg, eller ”The Puzzle Solver: A Scientist's Desperate Quest to Cure the Illness that Stole His Son” av Tracie White och Ronald W Davis), men det korta svaret är att postvirala sjukdomar tillhör de mest eftersatta områdena kunskaps- och forskningsmässigt i hela den medicinska världen. En bidragande orsak till detta är förmodligen att sjukdomarna oftast drabbar kvinnor. Det är den koncisa, hårda och mycket otrevliga sanningen. Det är på grund av denna okunskap som läkare fortfarande kan skaka på huvudet och påstå att patienterna i själva verket drabbats av ångest eller något psykosomatiskt. Det är också därför som myndigheter och regering inte verkar förstå att denna grupp människor utgör ett enormt folkhälsoproblem och något som riskerar att påverka samhällsekonomi och välfärd lång tid framöver.
Eller förstår man verkligen inte det? Är det svårförklarligt låga intresset från ansvariga myndigheter och regering i själva verket ganska självklart? Att lansera "den unika svenska strategin”, med mer öppet samhälle och högre smittspridning, skulle ju framstå som (ännu mer) galet och misslyckat om det visar sig att man missat att en stor del av de smittade aldrig blir friska. Jag tror att det är här skon klämmer. Ett otroligt misslyckande. För myndigheter. För regeringen. För stora delar av den medicinska världen. Därför vill man inte kännas vid gruppen.
Tusentals svenskar har blivit kroniskt sjuka av Covid-19, men ansvariga pratar inte om dem och hoppas att inte tillräckligt många upptäcker vad som hänt mitt framför ögonen på dem. Precis på samma sätt som man ignorerat och bagatelliserat ME/CFS och andra postvirala sjukdomar i decennier.
Låt dem inte komma undan med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar